Samma plats, en annan tid (del 4)

Nu kan du läsa ”En bit av Orienten i 1600-talets Ursvik” – den fjärde delen i följetongen om livet här för länge, länge sedan. Följetongen baseras på fynden i den arkeologiska undersökning som gjordes av ett gammalt ryttartorp vid Gamla Enköpingsvägen i höstas. Den här gången handlar berättelsen om en mystisk porslinsskärva från Orienten, som på något sätt lyckades hamna i Ursviks ryttartorp på 1600-talet.

Den arkeologiska utgrävningen pågick under några intensiva veckor i november förra året, mellan Gamla Enköpingsvägen och Enköpingsvägen. Den avslutades med en öppen visning, som lockade en hel del nyfikna i olika åldrar. Arkeologerna har därefter analyserat de fynd som gjordes, och utifrån dem skapat sig en bild av livet i Ursviks ryttartorp på 1700-talet.

Porslinsskärvan som hittades i Ursvik. Foto: Uppdrag arkeologi

I de första två delarna av följetongen visades några av fynden upp och vi fick veta mer om soldathustrun Anna Rahm och hennes dotter Malin. De firade jul i ryttartorpet för drygt 300 år sedan, medan maken och pappan Lars var ute och krigade i Karl XII:s arméer. Den tredje delen handlade om nödmyntet som hittades i utgrävningen, och som tros ha tillhört soldaten Johan Wijkberg, som bodde i torpet fram till sin död 1740.

Arkeologerna har nu presenterat den fjärde delen av historien, ”En bit av Orienten i 1600-talets Ursvik ”, på sin Facebook-sida Uppdrag arkeologi.

Helt fat av samma typ, så kallat imari-porslin. Foto: Bukowskis

För att även du som inte har Facebook ska kunna ta del av berättelsen om ett helt annat Ursvik än idag, presenterar vi den även här.

Del 3

En bit av Orienten i 1600-talets Ursvik

Rapportarbetet efter den arkeologiska undersökningen av ryttartorpet i Ursvik går vidare.

Under ryttartorpets murstock, alltså den del som burit upp skorstenen, fanns en grundläggning i form av en rustbädd av träplank. I rustbäddskonstruktionen påträffade vi en speciell keramikskärva, som avvek helt från all annan keramik i torpmiljön.

Det rör sig om en skärva dekorerat orientaliskt porslin av en typ som kallas ”imari”. Namnet kommer sig av att porslinet ursprungligen exporterades till Europa från hamnorten Imari, belägen på Kyushu som är den sydligaste av Japans fyra stora öar.

Utifrån historiska uppgifter har torpet sannolikt byggts senast år 1691. Det betyder alltså att porslinsskärvan hamnat här senast då. Göte Nilsson Schönborg, som är expert på orientaliskt porslin, har preliminärt bestämt att det rör sig om en typ av imari-porslin som tillverkades i Kina under kejsare Kang Xi:s tid (han regerade 1661–1722).

Vid den här tiden hade inte Sverige någon egen import av porslin. Den kommer igång först då Ostindiska kompaniet startar 1731. Däremot fanns återförsäljare i Stockholm, som förmedlade porslin importerat av Nederländska ostindiska kompaniet. Porslinet var en dyr högstatusprodukt, som enbart fanns hos de rikaste och mäktigaste i samhället.

Hur har skärvan hamnat under torpets murstock? Ryttartorpet låg under godset i Hässelby. Det var alltså Hässelby som låtit uppföra torpet och som hade skyldigheten att hålla en ryttare där, och att förse ryttaren med utrustning. Hässelby utgjorde därmed det som kallades ”rusthåll” för torpet.

När torpet byggs är det adelsmannen Carl Bonde som innehar Hässelby. Han är rik och tillhör tidens maktelit, med många viktiga uppdrag och utnämningar. Alltså precis en sådan person som kan förväntas ha haft en del orientaliskt porslin hemma på Hässelby slott. Troligen är det en av Carl Bondes tallrikar eller fat som har gått sönder. Någon har därefter tagit med sig den exotiska skärvan till torpbygget i Ursvik, och placerat den direkt under murstocken. Kanske gjordes det för att bringa lycka till torpet och ryttarfamiljen?