Samma plats, en annan tid (del 3)

Nu fortsätter den spännande följetongen om livet i Ursvik för 300 år sedan. Berättelsen baseras på den arkeologiska undersökning som gjordes av ett så kallat ryttartorp vid Gamla Enköpingsvägen i höstas. I takt med att arkeologerna analyserar materialet från utgrävningen, kan de olika fynden sättas in i sitt historiska sammanhang.

Den arkeologiska utgrävningen pågick under några intensiva veckor i november förra året, mellan Gamla Enköpingsvägen och Enköpingsvägen. Undersökningen avslutades med en öppen visning som lockade många nyfikna i olika åldrar. Arkeologerna har därefter analyserat de fynd som gjordes, och utifrån dem skapat sig en bild av livet i Ursviks ryttartorp på 1700-talet.

I de första två delarna av följetongen visades några av fynden upp och vi fick veta mer om soldathustrun Anna Rahm och dottern Malin, som bodde i torpet för drygt 300 år sedan. När de på juldagen år 1700 besökte Spånga kyrka befann sig maken, ryttarsoldaten Lars Rahm, i Estland. Där hade han precis deltagit i det stora slaget vid Narva – och fler blodiga krig väntade honom under Karl XII:s långa fälttåg.

Arkeologerna har nu presenterat den tredje delen av historien på sin Facebook-sida Uppdrag arkeologi. För att även du som inte har Facebook ska kunna ta del av berättelsen om ett helt annat Ursvik än idag, presenterar vi den även här.

Del 3

Ett spännande fynd som troligen kan knytas direkt till en namngiven person, och som dessutom ger ledtrådar till en större historia, är ett mynt som påträffades nära soldattorpets spis. Det rör sig om ett så kallat nödmynt, präglat den 23 juni 1718. 

Nödmynten var ett resultat av Sveriges katastrofala ekonomiska läge efter årtionden av obrutet krig. De var ett slags kreditmynt i koppar, där metallvärdet var klart lägre än det nominella värdet. Efter att kriget tagit slut upphörde systemet med nödmynt. Senast år 1723 skulle nödmynten lösas in, och växlades då mot mynt och kreditbrev som bättre motsvarade myntens nominella värde. De mynt som inte löstes in blev nästan värdelösa.

Vi kan därför med stor sannolikhet anta att det nödmynt vi hittat hört till Johan Wijkberg, eller någon i hans familj. Wijkberg, som var född i Dalarna, blev den fjärde ryttaren som disponerade torpet år 1717, när han var 24 år gammal. Han var sedan kvar ända till sin död vid 47 års ålder år 1740.

Ovan har de båda boningshusens preliminära utbredning markerats; med blått det äldre ryttartorpet och med grönt det yngre dagsverkstorpet. Den röda pricken markerar var nödmyntet hittades.