I Ursvik är det enkelt att bo
Japp, det är ett spontanköp, säger Pernilla Brouzell och slår ut med händerna och skrattar. Hon menar det trivsamma huset på Kronogårdsvägen i Ursvik som hon och hennes man köpte i september 2008.
- Det var en som ångrade sig, så vi kunde köpa huset. Vi åkte hit och kollade och konstaterade att det var mycket välplanerat och precis vad vi ville ha. På några minuter hade vi bestämt oss, säger hon med ett leende.
- Vi bodde i Råsunda tidigare och hade väl tröttnat lite på hela ”renoveringsgrejen”. Här var allt nytt, fräscht och bara att flytta in. Den lilla tomten kräver inte heller så mycket arbete.
Att det fullkomligen kryllar av barnfamiljer i ungefär samma ålder och livssituation gjorde valet ännu enklare. På gatan utanför står mammor och pappor med barnvagnar och cyklar med stödhjul, så det är lätt att förstå vad Pernilla menar.
I vardagsrummet leker hennes grabbar Simon och Kalle.
- De spelar ofta fotboll här utanför och har kompisar överallt, säger Pernilla.
- Och eftersom de flesta är i ungefär samma ålder blir det väldigt enkelt med att hämta och lämna på dagis och skola.
- Ja, vi samsas mycket och delar på den uppgiften, säger Pernilla.
Faktum är att det sociala nätverkandet ger en hel del kul sidoeffekter. Ett gäng pappor lirar fotboll på helgmornarna och mammorna tränar gympa tillsammans uppe i skolan.
- För ett tag sedan, när föräldrarna ordnade disco för ungarna, så tyckte någon att det vore bra att köra samma sak för de vuxna. Sagt och gjort – dans blev det, säger Pernilla.
En annan bra sak, förutom att det är bra för barnen och alla trevliga grannar, är närheten till det mesta.
- Både jag och min man cyklar till jobbet. Vi jobbar i stan men det tar bara ca 20 minuter att komma dit. Dessutom är det nära att handla.
- Vi har ju både Kista alldeles runt knuten plus att det ligger flera stora livsmedelbutiker här i närheten.
Ett ord som återkommer flera gånger när vi pratar med Pernilla är ordet ”enkelt”. Kanske ett tecken på att det är enkelt att bo i Ursvik?
- Jo det är nog ingen dum sammanfattning, säger Pernilla.
Romanförfattare på höga höjder
Det är en av de tidiga vårdagarna. Solen gör sitt yttersta för att smälta bort den sista envisa snön. Utanför porten uppe på Forskargränd tittar de första knopparna fram i rabatten.
Högst upp i huset möts vi av Göran Landin, pensionär sedan 9 år tillbaka. Det doftar av nybryggt kaffe och Göran visar oss in i den stora, ljusa och trevligt inredda lägenheten.
- Ja, jag ville ha högt läge med utsikt, det var en av specifikationerna när jag började fundera på att flytta, säger Göran. Och utsikt fick han. Tittar man ut så kan man till och med skymta Kaknästornet.
- Dessutom, fortsätter Göran, så kunde jag inte ha en för liten lägenhet. Tidigare bodde jag i ett hus söder om stan.
- Och bor man länge på 260 kvm så hinner man samla på sig en del. Därför blev jag glad när jag hittade den här lägenheten på 153 kvm i två våningar.
På övervåningen finns ett ljust och luftigt arbetsrum och ytterligare en stor terrass. Arbetsrummet avslöjar att Göran inte är en pensionär som rullar tummarna.
- Nej, säger han leende – efter en lång karriär med managementfrågor, där man träffar mycket folk, blir det inte helt lätt att bara stänga av. Så jag har fortfarande lite uppdrag för att hålla igång.
- Dessutom har jag blivit författare på gamla dar, säger Göran med ett mått av stolthet.
- Jag hade funderingar på att skriva något som rörde min yrkeskarriär, men fick tipset att skriva en roman istället. Så jag gav mig ut på okänd mark och skrev. Resultatet blev romanen Yttermåla. Boken som kom ut 2007, är en blandning av fiktion och egna erfarenheter och handlar om utanförskap. När vi frågar varför Göran flyttade till just Ursvik blir svaret:
- En av de främsta anledningarna var att jag har min son och mitt 3 1/2-åriga barnbarn i Silverdal, inte långt härifrån. Så jag tittade på bostäder i Frösunda, men när jag upptäckte Ursvik så kändes det mer rätt. Härifrån kan jag vara en närvarande farfar, hämta på dagis, rita och leka, utan att bo alldeles inpå. Morgonpromenaden på 45 minuter är ju också härlig när man har naturen så nära.
Dessutom präglas hela området av en nybyggaranda med mycket barn, liv och rörelse. Det får inte bli för tyst när man blir pensionär, då blir det tråkigt, säger Göran med ett smittande skratt.
Livskvalitet – Ja tack
Kia Stenberg flyttade till Rissne 1982 och har bott i lite olika lägenheter där sedan dess. Idag bor Kia på ca 65 kvm i en av Förvaltarens hyreslägenheter.
- Jag trivs jättebra i Sundbyberg, men vill ha lite förändring. Jag läste om att Förvaltaren projekterade för nya hyreslägenheter i Ursvik; -Så jag skrev en intresseanmälan via nätet.
Än så länge vet inte Kia exakt hur stora lägenheterna blir;
- Ja, jag vet faktiskt inte ens om jag får en lägenhet, men de skrev att det skulle vara ljusa lägenheter med öppen planlösning och det passar mig väldigt bra. – Så det är bara att hålla tummarna, säger Kia.
Och att bo i hyreslägenhet tycker Kia är positivt.
- Ja, man får väldigt bra service och slipper dyra lån. Om man sedan blir den första som flyttar in i lägenheten gör ju inte saken.
Riktiga ungar ska ha riktigt käk
Säg ordet skolbespisning och du kommer garanterat att mötas av en eller annan rynkad näsa. Detta gäller dock inte för matsalen i Älvkvarnsskolan i Ursvik. Faktum är att den attityden inte kan vara mer främmande än just här. För när man kommer in i matsalen, eller ska vi säga skolrestaurangen, så möts man av dofterna från förstklassig och genuint vällagad mat.
Eller vad sägs om äkta Wallenbergare, gjorda enligt konstens alla regler (kalvfärs och äggulor och grädde) med rårörda lingon (inte lingonsylt) samt alldeles perfekt pressgurka och ett sammetslent potatismos? Inte så tokigt, eller hur?
Anledningen till detta mönsterkäk heter James Lynas – en irländsk kock med många år på toppkrogar bakom sig. Tack vare sin svenska fru hamnade James i Stockholm och bodde tidigare i centrala Sundbyberg. Men familjen växte och flyttlasset gick till Ursvik.
- Ja, jag jobbade sena kvällar på en känd stockholmskrog och så blev jag tipsad om att de sökte personal till bespisningen här på skolan. Jag sökte och fick jobbet, säger James.
- Är man van att jobba 15-16 timmar i ett varmt restaurangkök så är det här något helt annat. Den omedelbara responsen från ungarna och alla föräldrar gör det här till ett toppenjobb. Att jobba dagtid och ha ett stenkast hem till familjen och naturen är också ett plus.
På många sätt skiljer sig arbetet på krogen och i matbespisningen från varandra, men det är även många likheter.
- Barnen är mina gäster och de får samma uppmärksamhet och engagemang som jag gav mina gäster på krogen.
På frågan om vad han saknar från livet i restaurangköken blir svaret direkt ”the buzz” – farten och fläkten.
- Men det vägs upp av att få baka surdegsbröd, koka fonder och laga god mat från grunden till alla barnen. -Fast, tillägger James, jag gör inhopp på lite krogar för att hålla igång kreativiteten. Vad tycker då föräldrarna om att ha James i köket?
- Ja, det händer faktiskt rätt ofta att föräldrar kommer förbi och ber om att få recept på skolmaten, säger James.
- Eftersom jag har märkt att det finns ett stort matintresse bland föräldrarna så har vi kört en del kockkurser där vi bland annat gjort sushi och grillat. Om det var populärt?
- Ja, det kan man lugnt påstå, säger en leende James Lynas och återvänder till att skala melon och ananas till barnens mellis.
